Nyland som jag minns det. Del 1.

Denna berättelse kommer att handla om min barndoms Nyland, sådant det tedde sig under senare hälften av 20-talet och en bit inpå 30-talet. Jag skriver inte detta med någon som helst tanke på publicering, utan endast för min egen och min familjs skull, medan jag minns allt så väl därifrån.

Mina föräldrar, glasblåsaren Axel Boden från Sandö och sömmerskan Ester, född Landin från Ed i Ytterlännäs, flyttade från det nedläggningshotade glasbruket på Sandö 1925, och bosatte sig i Nyland, som mamma kände som en plats sjudande av liv och rörelse, där hon som sömmerska skulle få goda möjligheter att bidra till försörjningen. Den lilla villa, dom hade tänkt bygga, blev på grund av den dåvarande stadsplaneringen ett både stort och dyrt 3-våningshus, som i dessa efterkrigstidens år gav dem vånda och bekymmer. Men genom stor försakelse och långa arbetsdagar klarade dessa duktiga och okuvliga människor upp det hela, men kanske satte det sin prägel på oss flickor, min syster och jag, för livet. Jag var ensamt barn i familjen i över 9 år, men kanske var jag ändå lite privilegierad när jag tänker efter. Som sömmerska hade mamma att göra med många fruar ur den s.k. societeten, eller ” vi de bättren”, som grannfrun uttryckte det. Kanske blev jag med mitt soliga lynne en liten kelgris för många i den tidens Nyland. Eftersom vi inte hade råd med telefon de första åren, så blev det jag, som fick gå med bud om provning m.m. Jag lärde mig på det sättet allt om Nyland och var folk bodde. Det var då en plats med stark tillväxt. Handel och sjöfart var betydande och i det följande kommer jag mest att räkna upp vad som fanns inom affärsvärlden och tala om namnen på dem som berördes av detta.

Eftersom kajen och affärsgatorna var det väsentliga, så börjar jag med en minnenas promenad från mitt hem och ”Ner på stan”, som vi sa. Viaduktsvägen fanns inte då, utan nerfarten från både Rossö och Hammar gick utanför vår tomt. Där passerade alla, från böndernas mjölk- och kvarnskjutsar till tjänstemän och affärsmän och grosshandlare, som det hette på den tiden. Det fanns nämligen även några sådana i Nyland. T.ex. grosshandlarna Wedin i skor och Hammarlind i ”bosättning”. Det fanns även en och annan direktör,t. ex. Direktör Sandström på Borgen, chef för Flottningsföreningen. Han ansågs vara en högt uppsatt person, och när hans fru, direktörskan., visade sig på stan med sin plym- och florförsedda hatt, så både bugades och negs det och hon fick förtur i butiken. Min mormor brukade leverera bär till ”Borgen” på höstarna, och det var nog ett mycket viktigt ärende för henne, med de rågade välmätta korgarna, men det kunde ju bli en kaffetår i köket hos kokerskan för besväret. Jag nämnde grosshandlare: Att bröderna Petter och Werner Wedin gjorde goda affärer i skor, det förstod man. Jag minns alla dragkärror, som lämnade deras lager dragna av yngre pojkar, först Nisse Näslund från Hammar, som senare övertog Wedins skoaffär i Bollsta, och senare Johan Wigren från ”Strand” som vi sa, och som så småningom blev resande för Wedins skor. Kontoristerna minns jag också, Fröknarna Högberg och Fagerström, Den senare. Som under många år hyrde en etta hos oss för 25 kr. i månaden, och kom hem sent på kvällarna. Det var varken 6 eller 8 tim. arbetsdag då. Bror Norlin, svåger till Wedin, var lagergubbe och hade en liten lastbil. Han var förresten gift med Dea, som hade bageri i deras villa och brödbutik i affärslängan nere på gatan, där Wedins lager och kontor var inrymt på övre våningen. Vid sidan av var minutaffären , som den kallades. Där var Folke Myrström butikschef. Han startade senare skofabrik och affär i Ullånger. Werner Wedins son Sven blev senare chef för företaget, och utvidgade till ett helt imperium av skofabrik

och affärer över hela landet, men det blev senare. För att återgå till grossisterna så vill jag berätta lite om A.B. Otto Hammarlind. Som jag minns, en liten gubbe, som såg ut som om cigarren var fastvuxen i munnen. En pampig möbelaffär med inrymd husgeråds-avdelning. I stora affären fanns flera expediter, bl.a. dottern Signe och Arvid Selin, som blev måg i huset och så småningom ägare till firman. Bland övrig personal: Ernst Em. Larsson, som titulerades kontorschef. Resande: bl.a, Algot Haglund och Abraham Fahlén, gift med Emma och dottern Ingeborg, som hade matservering för minst ett tiotal tjänstemän. De bodde i den s.k. ”Gulaschvillan”, som ägdes av Levi Dahl. Vidare fanns där Jansson, packmästare. Nordvall, Lagerman, chaufför Wågman,tapetserare, möbelpolerare, springpojke, flickor i husgerådsaffären m.fl. Jag glömmer aldrig Hammarlinds i förjulstid. Ett jättestort rum mitt i affärshuset hade utrymts på alla möbler och varor, och in hade långa bord ställts mitt på golvet med otroliga mängder leksaker. Det var som en dröm. Mycket folk, mest barn, gick omkring och tittade och skruvade upp bilar och andra dåtidens mekaniska leksaker. Näst intill låg Centralhotellet. Det upptog övre våningen och hade innehafts av fru Henriksson, om jag minns rätt, svärmor till Söderquist med Q, som det sades. I nedre planet fanns Norlins Modeaffär. Fru Hanna med sonhustru. Dom hade även Begravningsbyrå. I ett av skyltfönstren fanns alltid sorghattar och slöjor, som på den tiden skulle räcka ända ner till knävecken. I nästa ingång var Eklunds skoaffär, troligen överflyttad från hotellhuset på andra sidan gatan då detta byggdes om. Eklund minns jag som en flintskallig liten man, som varje söndag och även vardagsmorgnar före affärstid gjorde, som så många andra affärsmän sin morgonpromenad förbi vårt hus, en lagom lång runda. I sällskap hade han alltid sin ståtliga fru, som nog var huvudet högre än honom.

För att nämna några mera hantverksmässiga affärer, så fanns i edins länga Guldsmeden Johansson, vars hustru, Lilly, efter makens död avlade mästarprov som guldsmed. I nästa dörr hade Dea Norlin sin brödaffär, därnäst öppnade sömmerskan Maja Fånlund, gift med Kalle, ölutköraren för Sollefteå bryggeri, en klänningsaffär. Längst ut mot de legendariska tre trapporna genväg upp till övre Nyland) hade trädgårdsmästare Kroon sin blomsterhandel med frukt och grönsaker. Dit kom han dagligen med varor från sin trädgård, som han drog på en kärra. Han hade sin trädgård ända ner emot Rossötjärnen. På kvällarna kunde man se honom, med ett ok över axlarna, komma bärande på sjövatten från den nedanför liggande tjärnen för att vattna sin trädgård.

För att återgå till ordningen, så kom därefter en mat-och köttvaruaffär. Det var före de elektriska kylarnas dagar, så på nåt underligt sätt, kunde man se hur vatten ständigt rann ner utefter ena skyltfönstret, där ostyckade djurkroppar hängde. Affären innehades då av Claes Selin, men överläts senare till Lindgrens, och minns jag inte fel så var där en uraffär och en urmakare som hette Lundin i nästa dörr. Efter det huset kom Lotsberget som stupade rakt ner mot gatan.

Tar vi andra sidan gatan, så börjar vi en bra bit norröver. Där fanns ett par bilverkstäder ner emot älvstranden. Det var först Säfströms smidesverkstad, det var Rubin och hans far, och jag minns att han brukade fråga efter min morfar. Därefter kom Bröderna Levi och David Johanssons bilverkstad. Snett emot låg Carlssons slakteri och charkuteri. Enligt vad min pappa berättade så hade på den platsen ett glasbruk byggts upp, år 1904, men det brann ner och återuppbyggdes aldrig. Vägen över järnvägen går upp där, till bl a Nylands kvarn med mjölnaren Lidbaum.

Om vi fortsätter gatan från verkstäderna, så fanns där municipets tvättstuga med 4 rum och bryggor till vattnet, som man kunde hyra. Efter det kom ett par bostadshus och så badhuset, med fru Eriksson som baderska. Det var gammalt men säkert en stor kuriositet. Även jag hann med att basta där några gånger, innan det revs, snett och vint som det var. Därefter kom den röda brandstationen. Den hade nå’t spännande över sig redan till det yttre, med sitt höga slangtorn. Efter en nerfart till en småbrygga kom så Engbloms manufaktur, Herr och Dam med en speciell lukt av tyg och naftalin. Många artiga expediter fanns där.( Fru Spess, Lizzy Lindstöm, Astrid Asplund m fl.) Därefter kom lotsens Bohlins hus, där fru Elin, lotsens hustru hade modeaffär, där jag inom parentes sagt, fick gå mannekäng en julskyltsöndag.

Iklädd röd sammetsklänning med guldskärp och svarta lackskor stod jag i den  helt ombyggda och med handarbeten och kuddar dekorerade affären.

Det verkade nästan orientaliskt. Ganska spännande för en sexåring, som stod där ensam mitt på golvet och tog emot en livréklädd piccolo(Jerker Åsen), som med en jättestor hattask kom in och ut till mig med diverse saker, som jag skulle prova framför en jättestor spegel. Ibland var det damhattar, ibland smycken och sidenblommor och ibland kunde det t. o. m. vara en skinnboa. Fullsmockat med folk utanför fönsterna, och riktigt pirrigt blev det, när jag upptäckte pappas och mammas huvuden i folkhopen. Som tack för besväret fick jag en silverbörs med en 2-krona, och det blev en minnesrik upplevelse för mig. Detta blev en lång parentes.

Bohlins hus byggdes ut efter en tid. Det inrymde även ett kafé, som sedan blev kafé Säfsta, när Ada Säfström startade där, och en stor matvaruaffär. Den innehades först av slaktare Carlsson och sedan av Göte Häggström med fru Greta, dotter till plåtslagare Hammarlind. Uppe i nämnda hus bodde lotsen själv. När han inte stod uppe vid fönstret och spanade utåt älven, höll han hus i den lilla röda lotsstugan på berget mitt emot. Där kunde ända till 7-8 lotsar gå på skift, när sjöfarten var som störst.

Därefter kom Linds manufakturaffär med tyger och kläder för både herre och dam. Riklig sortering och liksom de andra affärerna mycket kunder tack vare den täta båttrafiken både uppöver och neröver älven. Vid sidan av Linds låg Sollefteå Bryggeri A.B. Kanske hade det tidigare också bryggts dricka där. Nästa hus var Maja och Kalle Frånlunds bostad. Han körde ut dricka i Nyland med paketcykel. Efter detta kom ett gammalt stilfullt hus, som var bostad åt chefen for Hernö Bryggeriets nederlag. Här måste jag berätta om en minnesbild, hur det begav sig på den tiden: Denne chef hade dött. Hans fru och två vuxna döttrar kom till min mamma och ville ha sorgkläder sydda. Aldrig förr eller senare har jag sett så långa sorgslöjor, de nästan nuddade vid marken. När begravningsföljet drog genom Nyland var det först likvagnen, dragen av häst samt två efterföljande hästvagnar med kransar och blommor vackert uppställda. Ja, så kan vissa saker etsa sig fast i minnet på en liten flicka. Huset inrymde senare under krigsåren Wedins laddfabrik, som sydde laddor till, för jag tror, både svenska och finska armén.

Efter en nerfart till Nylands kaj kom nu ett stort hus att återuppbyggas efter brand, som så många affärshus i Nyland drabbades av. Det inrymde, med ingång från hörnet, Svea Westerlunds Bok-och pappershandel. Nylands Hotell, med pampig entré, som åtminstone efter ombyggnaden tillhörde Götrik Nordlander och hans fru Karin, härstammande från Ed. Före ombyggnaden fanns där ett gammalt kafé på hörnet. ”Maria Rydbolms Kafé” stod det på skylten. Det sköttes av dottern Ida, som redan vid min barndom såg gammal ut Det sas bland folket, att hon hade både peruk och lösända, vad vet jag?

Efter hotellet kom det gamla Kooperativa. Konsum blev namnet sen dom byggde nytt på samma tomt. Linus Andersson var föreståndare. Med stora tjocka uppvridna mustascher stod han där med rock och vegamössa och pennan bakom örat, då han inte med sin stora, tjocka tumme rakt ut i vädret skrev siffrorna på den långa, smala notan. För 5 öre karameller blev det en ganska stor och välsvarvad strut. Tittar vi nu rakt över gatan är vi framme, där jag började, med A.B. Otto Hammarlinds, som även vinklade sitt stora affärshus in på nästa gata.

Men innan vi går in på den gatan, tar jag husen runt själva  kajen. Rakt bakom ”Koppra” låg väl synligt från båtarnas tilläggsplats Landahls klädaffär. Även den chefen med stor, vit mustasch och Vegamössa. Där var dottern Göta expedit. Det fanns säkert många båtresenärer, som åkte hem med en nyinköpt kostym eller överrock från Landahls eller möjligen en ny svensk flagga. Gamla mejeriet låg alldeles intill. Säkert fraktades även många stora mjölkkrukor med båtarna. Det var ett evigt slamrande när man gick förbi, och i utmätningsbutiken härjade Lydia, som inte alltid var vid bästa humör. Bakom mejeriet, längst utåt kajen låg hamnmagasinet. Det är i dagens läge restaurerat av Hamnmagasinets vänner och förklarat för Kulturhus. Vid motsatta kajslutet, mellan kajen och Hamnplan, låg ett långt magasin, där båtfrakter kunde ställas in. Där var också busskontoret inrymt, där min pappa, Axel Boden, var föreståndare på senare år. Alla bussar lämnade och hämtade frakt där. Det var just där på älven som det berömda Isbanetravet gick av stapeln i många år. En mycket storfolkfest. Ett stort hus, som jag knappt minns, låg vid Hamnplan, och kallades ”Björnerska huset”. Det brann ner en natt när jag endast var 5-6 år, med stor risk att hyresgästerna uppe inte skulle hinna räddas ut. Bl.a. Levi Johanssons familj med småflickorna. På den tomten byggdes senare nya mejeriet, som även det mist sin uppgift som mejeri för länge sedan. Just där går vägen till Djuphamnen, med hamnspår till järnvägsstationen och med magasin där de stora fartygen lossade och lastade. Efter sjöfartens slut blev det lokaler för Lantmannaföreningen. Mellan djuphamnen och kajen låg Othbergs skeppshandel. Där luktade det impregnering och tjära av alla rullar med grova trossar. Där fanns också allt som kunde behövas för ett skepp som lossat i hamnen för att gå ut på långfärd igen. Othberg var också kommissionär för all frakt på älvbåtarna. Som i en dröm minns jag att jag även sett en fullriggare i djuphamnen.

För att återgå till gathörnet vid Hammarlinds, så låg där en rad av fyra likadana små kaffestugor eller kiosker. ”Pettras kiosk” var den första, och kanske den som fanns där längst. Det var alltså den bandyintresserade gumman Pettersson som ägde och skötte den. På samma sida låg därefter Erssons färghandel. Det var fadern Viktor med sonen Valle som skötte affären. ”Lilla solskenet” fick jag alltid heta av d. ä. när jag fick följa pappa och betala växlar på måleriarbeten för vårt stora och alltför dyra hus.

Rakt över gatan, före ”Biskopsgränd” låg Poliskontoret. Ett pyttelitet smutsgult hus, som trots allt inrymde så väl kontoret som arrest, eller ”Kurran”, som vi sa, och även polis Emil Janssons bostad. Strax bakom och en bit uppåt Biskopsgränd låg Hammarlinds Plåtslageri. Han hette Bror och firman övertogs senare av sonen Rune.

Men för att följa gatan rakt fram så låg efter Erssons Färg, ett hus med brutet tak, och några glasfönster på taket Det var fotograf Östmans fotoateljé uppe, och ett konditori nere. En duktig fotograf, som höll fast vid det gamla, så länge han levde. Så sent som 1949 tog han vårt brudfoto med den stora kameran på stativ och skynke över huvudet samt magnesiumblixt, som fyllde hela rummet med vit rök.

Rakt över gatan igen låg först Könbergs möbelaffär med en snickeriverkstad inne på gården, ett snett och vint hus, troligen på grund av dåliga markförhållanden, som det ofta var däromkring. Vill berätta, att i detta hus hade i början på 1900-talet fru Häggdahl matservering för över 20 karlar. Min mamma kom dit som enda hjälpreda vid 15-16 års ålder, och blev så bra upplärd av denna duktiga kvinna, att hon fick förtroendet att ensam sköta matserveringen nån vecka, när fru Häggdahl for hem till Västergötland troligen for en begravning. Även jag minns fru Häggdahl väl. Det var Tyra Elsbergs mor och AGEs, eller Anders, som vi då kallade honom, mormor. Hon bodde då i Elsbergs hem och skötte om där, medan Tyra var i sin pappershandel, och pappa Elsberg reste för Modigs i Härnösand. ”Andrommande ongar”, sa hon, när vi hittade på något dumt. Och så lärde hon mig att borsta tänderna med salt. Kanske har jag henne att tacka för skapliga tänder. Nej, nu har jag kommit direkt från både ämne och gata. Efter Könbergs kom Anderssons Korg- och Bosättningsaffär samt fru Anderssons Missionsbokhandel, i var sin ingång. Huset var tant Annies barndomshem, Murare Svenssons, och Andersson, som var smålänning, åkte runt i socknarna med häst och kärra och sålde korgar m.m. ur den vällastade vagnen.

Nu har vi kommit fram till Hamnspåret, som korsade vägen. På vänster hand åkare Fahlén med åkeri och rum för resande, och rakt över vägen den s.k. cirkusplanen. Oj, vilken spännande plats, när tex. Cirkus Orlando kom med massor av vagnar och djur, som lossades vid den närbelägna järnvägsstationen. Där kunde pojkarna få gratisbiljetter för att dom hjälpte till. Ett harm från mig lär vara: ”Tänk att man är fem år, och aldrig i sitt liv varit på cirkus.” Ja, ja. Mitt emot planen vid vägen till Järnvägsstationen låg Georg Westins hus, med kafé nere och flera hyreslägenheter. Vägen till vänster gick till Nylands Ångsåg, där förresten min pappa arbetade några år. Mitt i vägkorsningen låg Thaliabiografen, en pittoresk gul stenbyggnad, eller var den rappad? Där såg jag min första film, ”Fyrtornet och Släpvagnen”. Snälla tant Göta Ahlstedt, som var apotekare och hyrde en lägenhet hos oss, bjöd mig. Efter detta användes huset till brandstation och därefter verkstad.

Nu får vi välja en annan trad för att komma upp till övre Nyland. Vi tar Biskopsgränd uppöver. På vänster hand, en stor vacker villa på en kulle och med fruktträdgård, det var doktor Elanders, och på höger den förut omtalade Borgen. Där var Flottningsföreningens kontor och chefens, Dir. Sandströms bostad, som i dagens läge har blivit centrum för apotek och läkare m.m. Nu är vi framme vid stora, vackra bankhuset. Byggt i vinkel, med Handelsbanken på vänstra sidan, och Posten på den högra. På min tid bodde två bankkamrerare på våning nr 2 och vaktmästaren samt en annan hyresgäst på våning nr 3.

Ett minne ifrån posten: Det var julafton, posten var öppen att par timmar. Jag blev skickad hemifrån med en avi för att hämta ett litet julklappspaket. Utanför disken var det packat med folk, alla trängde sig förbi mig. Jag stod tryckt mot den höga disken, kunde bara se in på kontoret genom brevinkastet. Slutligen blev det tomt med folk. Någon inne på posten såg tofsen på min luva över disken. Gick fram och lyfte på tofsen, och upptäckte ”lilla jag”, och jag fick mitt paket innan dom stängde.

Rakt över gatan(jag skulle vilja kalla den Esplanaden, för mitt i den breda gatan var lönnar planterade), just intill dom tre berömda trapporna ner till ”stan” låg telegraf- och telefonstationen. Uppe telegrafen med minst två telegrafister, nere, där en lång rad telefonister satt med lurar för öronen, och massor med sladdar och knappar. Näst intill låg det pampiga Tingshuset, med allt vad detta inrymde. Även Sundsvallsbankens lokaler var inrymda där. En mycket efterlängtad kväll var valborgsmässofirandet i Tingshusparken. En mångårig tradition, ”nästan man ur huse”. En manskör sjöng från tingshustrappan, vårtal hölls av någon känd Nylandsperson( t ex tandl. Svanholm). Småflickor gick omkring i parken med kreppappersdekorerade korgar och sålde majblommor och knäck till förmån för majblommekommittén.

Efter tingshuset låg järnhandeln. Den var liten på den tiden. Heurlin hette ägaren, det var ganska lågt taket, så jag minns att många saker, som vispar o.dyl. hängde i krokar i taket. Rakt över gatan låg G.A. Johanssons speceri och garnaffär. Kompanjonerna G.A. och fröken Andersson. I nästa dörr fanns Tyra Elsbergs pappershandel. Dit fick jag gå och köpa några småsaker, samt hämta tidningen hos tant Tyra, fastän jag inte börjat skolan. Ibland träffade jag gamla veterinären, ”farbror Lunkan”, därutanför. Då tog han mig som ett paket under ena armen sparkade upp dörren till ”farbror GA”, satte mig på disken, öppnade en stor karamellburk och sa: ”Var så god och ät!” Ja, så kunde det vara. Apoteket låg alldeles intill, där kunde jag stöta ihop med gamla, pensionerade apotekaren Indebetou. Då tog han upp börsen ur fickan och sa: ”Ja, det ska väl vara en liten slant i da’”. Så fick jag 25 öre. Han ville alltid att jag skulle köpa något gott, men jag sparade. En julaftonsförmiddag träffades vi.” Ja idag ska vi ha en större slant”, och som han trodde att det var 50-öring, men han såg fel, det blev en 2-öring. Men jag tackade och neg. Han och hans husfru åkte alltid ut på middagspromenad med häst och vagn och hundar. Ibland stannade han till vid vårt hus och jag fick följa med. Senare blev det apotekare Gillgren och efter honom apotekare Pihl. Tänk att jag som vuxen(17 år) arbetade där som apotekstekniker i fyra år för apotekare Pihl. Underbara år när man på den tiden beredde nästan all medicin på apoteket. Pulver, piller, salvor, stolpiller m.m.

Efter apoteket låg Lundgrens Finbageri, och rakt nedanför, det gamla Teaterhuset. Även om det nu var gammalt och snett, så fanns där liksom ”en doft av den fina världen”. Pappa berättade, att när han som ung spelade med i en orkester på Sandö, hände det att musiken blev skjutsad i glasbrukets båt för att spela på bal i Nylands Teaterhus. Tänk att sitta och blåsa klarinett på natten, och så åka båt tillbaka till Sandö, för att gå till hyttan för att blåsa glas på morgonen. Kanske blev det starka lungor.

Ja nu har jag, efter en annan liten runda, återkommit till verkstäderna i början på huvudgatan. En liten bit där ovanför, och rakt nedanför apoteket, låg Nya Hotellet som på senare år blev kondis. I souterrängvåningen låg Danielssons tryckeri. Jag har räknat upp några hotell, men det kom också många resande från olika firmor, som hade uppackning och tog upp order från affärsmännen. Jag kommer väl ihåg dom unga vaktmästarna från hotellen, som med mörkblå uniform med ”guldknappar” och skärmmössor med hotellens namn i guldbokstäver(Nylands Hotell, Centralhotellet, Nya hotellet) stod på perrongen vid Nylands station, när tågen kom in, för att ta emot resande och deras bagage till respektive hotell. Ja, det var liv och rörelse i Nyland på den tiden.

Jag slutar denna minnenas promenad här, men eftersom många betydelsefulla hus och människor inte kommit med i denna skrift, så känner jag för att göra en ny promenad från Hammar till Rossö, efter den både då- och nuvarande vägen, vid ett senare tillfälle.

                            Forsed i mars 1999

              Wärna Gradin, född Boden från Nyland.