Nyland som jag minns det, del 2.

I min föregående berättelse om min barndom i Nyland uppehöll jag mig endast omkring affärsgatorna med dess butiker och innehavare. Jag vill nu berätta lite om husen och människorna i närmaste omgivningen till mitt hem.

Tomten till vårt hus inköptes från Christian Nybergs hemman. Den var lämpligt belägen vid vägkorsningen Hammar-Nyland, Rossö-Nyland, med tanke på att mamma skulle starta en syateljé. Jag vill berätta lite om dem som bodde i Nybergs stora släktgård. Alla var ättlingar till Kapten Nyberg på Johannisberg. Det var Christian med hustru Fanny och sonen Lennart och dottern Ingrid; Christians syster, fru Skog, med make Harald, chauffören, och dottern Gullan; systrarna, fröken Betty på Handelsbanken och fröken Ottilia på Flottningsföreningens kontor (eller var det tvärt om).I ett närbeläget hus vid gamla landsvägen bodde även en syster, änka efter polisman Ramstedt. Huset som en gång varit Nylands första postkontor, när ”gamla” landsvägen gick där förbi (från Bollsta). Jag minns dem alla, långa, smärta, med sina höghalsade klänningar, lite antikbetonade, som min mamma sydde till dem. Christian med hög starkkrage, mörk rock och Vegamössa med bred kant även då han körde med hästen Maja i jordbruket om jag minns rätt. På den tiden tror jag att dom ville bevara sitt högre stånds härkomst.

I Nybergs bagarstuga bodde ”tant Lovas” mamma, en finska, samt en äldre kvinna vid namn Erika, men som min pappa brukade kalla ”Nybergs drängen”. Hon var en hejare på att slå och räfsa och fanns alltid med vid ”slåttanna”. Som lite ”extraknäck” städade hon på Telegrafstationen i Nyland. Hon var bekymrad en dag då hon stannade vid vägen och pratade med min mamma. Redan på den tiden förekom indragningar och nu skulle Telegrafen ”dra in ” – ” å nu drar dom väl in mäg å”, sa hon. Inte roligt, hon hade nog ingen pension heller.

Som jämförelse: Gamla barnmorskan, som delade bostad med sin syster lärarinnan i vårt hus hade 18 kr /månad i pension. Deras gemensamma hyra var 25 kr /månad, blvgsam hyra, men ändå. Aldrig ett nytt klädplagg, hon köpte orostat kaffe och rostade själv.

En annan som också alltid fanns med vid slåttern hette Sjödin. Han höll på att slå diket mot vår tomt en dag. Han råkade slå i ett jordgetingbo och var illa ute. Han viftade med sin gamla bruna hatt och skrek. Pappa såg hans belägenhet och hoppade över till honom.

 -  Men Sjödin har ju sagt att Ni kan ”getingola”?

-  Ja men faen, då jag inte hann!!

Ja, minnena är många.

Gamla Nylands kapell låg också vid uppfarten till gamla landsvägen, men det var nästan före min tid Jag var nog nästan fyra år när det nya byggdes. Närmsta granne däruppe var Nordlunds. Jag fick gå dit och hämta mjölk till våra hyresgäster( gamla barnmorskan Olivia Ehrsson och hennes sängliggande syster, f d lärarinnan Erika) Precis klockan sju skulle det vara. Nordlunds var en stor familj. Dom satt alltid bänkade kring kvällsvardsbordet när jag kom. Husfar och 8 bara, från vuxna och neråt. Husmor stod vid spisen och så mätte hon i mjölk till mig. På en stol närmast dörren kunde en av pojkarna sitta ( ett par år äldre än jag) och klämde en stor vedkorg mellan benen. Hans uppgift var att gå ut i vedboden och hämta ved, men han var mörkrädd, så han väntade att få sällskap med mej. Därefter bar det iväg för mej nedför backen till landsvägen och hem. När jag nämner ”Nordlunds backen” kommer så många minnen för mej. Jag berättar dom mest för min egen skull, kanske när jag blir ännu äldre och kanske tappat minnet, gläder jag mig nog åt dessa berättelser.

Ett minne: A G Elsberg, eller Anders, som vi sa då hade en fin ” bob” med ratt. Jag fick äran att åka nerför backen, och så gick vi upp, och så ner igen. Det var kul, men när skolan var slut för dagen kom Nils Olov Nordlund hem. Han var ju pojke och ett par år äldre, så han fick åka bakom Anders, men längst bak fanns en liten bit för mig. Men när vi var mitt i backen satte dom ut ändan och jag ramlade av. Det gjorde ont, och jag grät och skulle gå hem. ”Vi ska aldrig göra så mer”, sa dom. Jag åkte igen och dom gjorde samma sak. Det glömdes och vi var goda vänner igen.

Längst upp vid sidan av vägen blev det en fin skidbacke. Nils Olov och Anders byggde en ”knipp” med en sockerlåda längst ner. Jag skulle se premiärturen. Nils Olov med ett par långa lappskidor körde fast och bröt båda skidorna. Det blev mycket ledsamt, han skulle nämligen åka skidtävling i skolan dagen därefter. ”Du får ta mina skidor”, sa jag, vilket han gjorde med glädje, och dessutom vann han tävlingen.

Korsade man landsvägen kom man in på Dr Sandlers stora gård. Hans far, rektor Johan Sandler på Hola, ägde den före och dessförinnan hette den Hambergska gården. Vid sida fanns ett mindre hus, där bodde postmästare Örman med hushållerskan Lova, som jag nämnt tidigare, och strax intill varAnders Elsbergs hem.

Om vi beger oss landsvägen neröver, så fanns då ingen bebyggelse på vägens översida, men på nersidan byggdes senare ett par hus, Kalle Petterson med fru Mimmi, och så byggdes en fin villa av en Salling, men som strax därpå köptes av direktör Werner Wedin och därefter sonen, direktör Sven Wedin med fru Britt, men det är senare än den tid som jag beskriver.

Vi är nu framme vid vårt hus och korsvägen ner till ”stan”, som vi sa. Vår närmaste granne blev där kassör Bergman med fru Hulda, även hon sömmerska, och dottern Margareta. På övre våningen hyrde Ernst Emanuel Larsson (kontorschef på Hammarlinds) med fru Hilma och dottern Anne Marie. Hur konstigt det än låter, så lät Ernst Emanuel frakta hem till oss en jättestor packlåda, den måste väl ha inrymt ett stort skåp eller dylikt. Min pappa byggde om den till lekstuga åt Anne Marie och mig.

Snett över vägen, på Kläppen, låg tandläkare Svanholms pampiga villa med ”Lilla Gården”, där han till en början hade sin tandklinik. På övre planet i stora huset hyrde andre brodern till ”Bröderna Wedins”, Petter, men sedan flyttades tandkliniken dit upp med tandsköterska och tekniker.

Hustru Lilly hade jungfru till hjälp och även någon som skötte tvätt och städning. Den stora tomten och trädgården sköttes av en duktig gårdskarl.( Kaleb Jonatan Andreasson från Västergötland, som ofta kallades ”En kan säje” och han hann även med några större hus till).

Strax nedanför låg en liten park, som tillhörde ”municipet”. Där fick de som ville hänga sin ”stortvätt” på tork. Strax intill låg grosshandlare Hammarlinds bostad och därefter Dea Norlins bageri och bostad. Rakt över vägen låg Inspektor Näsholms bostad, en villa med stor trädgård, en äldre man med vitt pipskägg och han hade väl varit inspektor vid Marieberg AB. Han hade en hushållerska som hette Lina, som höll sig med lite höns, minns jag. Strax intill även en större villa, som innehöll landsfiskalskontor och bostad.

Nu har vi kommit fram till järnvägen, så jag slutar där och beger mig tillbaka till vårt hus och berättar lite om vägens fortsättning åt Rossöhållet. Viaduktsvägen fanns ej, men på vägens högra sida byggdes, troligen i slutet av 20-talet, Nylands kapell, en fin och välanvänd byggnad, och det gamla kapellet vid gamla landsvägen revs.

Rakt över vägen fanns en vacker kulle med gamla tallar och vid sidan den vackra björkallén ner till järnvägsstationen. ”Vesterlunds kläppen” kallades kullen. Jag har ett minne av den, när jag liten som jag var och även ganska ensam ibland, kunde ta en filt under armen och en påse med saftflaska och bulle samt en liten Morakniv med mig och vandra över lägdan till kullen. Och vad skulle jag göra där? Jo, pappa hade lärt mig att göra visselpipor av sälg. Sedan jag druckit upp saften och fått ljud i pipan, vandrade jag hem igen. På senare år byggdes där på Kläppen en klockstapel med klocka, som skänktes till kapellet av intresserade Nylandsbor.

På höger sida, mitt emot allén, gick en väg upp till Vesterlunds boningshus, en pampig bondgård med ett mindre hus för fru Christina Vesterlund, född och uppvuxen på Angsta herrgård samt ett hus för arrendatorn. Gunnar och hans fru Svea, född Bergström, hade nämligen bokhandel nere på ”stan”. Vi gör nu en liten avstickare till höger, upp till Nylands by. Först på vänster hand har vi lotsens Bolunds hus. Det var omgivet av ett rutat staket och i trädgården innanför stod en vacker staty, en flicka med en korg på huvudet med en stor spegelglaskula. Jag brukade, när jag hade ärende upp till byn, klättra en bit upp på staketet för att se mig själv i den stora kulan. Där fick man det lustigaste utseende. Jag har nu sedan, genom Runo Schliker, fått veta, att det var hans far, Birger Schliker, som tillverkade dessa spegelglaskulor på fritid. Han var glasblåsare på Sandö, liksom min far och en mycket skicklig man. Han blåste först en stor kula, som han sedan tog hem, och som Runo berättat, satt vid köksbordet och försilvrade. Det fanns ju ingen annan plats för sådant. Han sålde sådana kulor till herrgårdar och andra större gårdar och Runo vet ingen annan som kunde göra sådana. Den här statyn med kulan hamnade sedan på Rubin Stiermans stora, då vackra, gård och blev en vacker prydnad framfor huset. Nu är huset rivet och var kulan finns i dag vet jag inte. För att nämna några hus efter vägen uppåt mot Stiermans, så bodde där, på höger hand, i en liten gård stickerskan fröken Bolund med sin far. I nästa hus bodde Moritz, predikant på kapellet, en familj Eriksson m fl.

På vänster hand låg Lindströms gård och jordbruk. Det var Jonas och hans fru som skötte jordbruket och Alfred som var droskchaufför. Med honom kunde jag få åka kyrkskjuts ibland, när han hämtade gamla barnmorskan Olivia Ehrsson. Lite längre ner i backen låg det herrgårdsliknande Stiernmans hus, som jag nyss nämnt. Där fanns både hästar och kor, när jag var barn. Där fanns också ett utedass med många hål och flera trappsteg upp. I min barnsliga fantasi tyckte jag mig se, när hela hushållet följdes åt dit och satt som fåglar på en telefontråd, men så var det naturligtvis inte. På detta hemman verkade den legendariske Rubin, som senare gifte sig med Svea Vesterlund, som då var änka efter Gunnar. Grannhemmanen slogs ihop och även skogen kanske. Som en kuriosa, så är nu våra söner Per-Urban och Torbjörn ägare till Rubins skog, ”fjällskogen” runt Nylandsbodarna. Sedan Rubin blev ensam kunde det bli många telefonsamtal från Rubin till Allan och mig. Ibland ursäktade han att han nog ring fel, men det var alltid så trevligt att prata med honom.

Fortsatte man stora landsvägen mot Bollstahållet, syntes upp emot byn järnhandlare Heurlins stora hus med tre stora verandor på höjden. Där intill låg bl a den duktige gårdskarlen Andreassons hus med stenmur och fin trädgård. Där intill tryckare Danielssons. Dom var en stor familj och jag minns när pappa Bror och sönerna Ivar, Malte, Sven och Anders på söndagarna passerade förbi vårt hus, alla med bössa på axeln och gick upp till skjutbanan, men det måste nog ha varit lite senare än en del annat jag berättat om.

Nu följer en herrgård kan man säga. Disponent Frånberg, chef för Nylands ångsåg. Det var min kamrat Karin Svanholms moster och morbror som bodde där. Jag följde med henne dit ibland, och faktum är att jag trodde att hon hette ”Moster Jenny”.

Mitt emot låg Nylands skola. En mycket fin skola, ganska nybyggd, när jag började där 1929 på hösten. Eftersom detta avsnitt handlar om mig och min barndom en bit in på trettiotalet, skulle jag vilja berätta en liten ”skolhistoria”.  Det rör sig omkring 1933-34. Eftersom flickor på den tiden sällan var ”pojkklippta”, hände det sig att frisörerna Dahlberg, som då hyrde bostad hos oss, tog med mig på frisérsalongen och pojkklippte mig. Det var lite gruvsamt på morgonen, när jag skulle till skolan, så jag stod lite för länge framför spegeln. När jag så ilade i väg, började skolklockan ringa in, när jag var strax utanför Staketet. Fort, fort in och ryckte upp dörren till klassrummet, där dom redan hunnit börja morgonpsalmen.” Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger”. Jag förstår nu varför skollärare Hildemar Stattin slutade spela, slog sig på knäna och började skratta. Jag blev förtvivlad, trodde det var frisyren, men tänk: det var ju psalmtexten, som passade så bra in, när jag kom inrusande. För övrigt hade vi en mycket fin skoltid i Nyland.

Jag återgår till att beskriva vägen. Först efter ett vägskäl mot Rossö gjorde vägen en stark kurva mot Bollstahållet. Där i en bondgård, som tidigare, på hästskjutsarnas tid, fungerat som gästgiveri, bodde familjen P A Althin, bonde och nämndeman. I ett mindre hus på deras ägor, intill ladugården, bodde en man, lite originell, Joel Viberg, som med sin häst och vagn körde sopor eller hämtade varor från järnvägen till en del köpmän, samt till apoteket. Efter den vägen kom det upp flera villor, men senare än den tid jag berättat om.

Jag slutar min minnesvandring därför denna gång, men nog skulle jag kunna berätta mycket mer.

Forsed år 2000

Wärna Gradin, född Boden från Nyland