Del 3 av

Nyland som jag minns det

Av Wärna Gradin.

Ett starkt minne från slutet av 20-talet och början av trettiotalet är älvbåtarna. Älven var en viktig kommunikationsled, och minnet som jag har är främst av passagerarbåtarna. Den största och vackraste var ju ”Strömkarlen”, Ångermanälvens stolthet. Den hade fungerat ända sedan förra sekelskiftet, och det har berättats för mig, att när tyske kejsaren Wilhelm besökte Ådalen med sin lustjakt, disponerade han Strömkarlen till Sollefteå, och likaså gjorde kungen av Siam, Chulalongkorn med sällskap, några år senare. Det var nämligen så, att deras djupgående fartyg inte kunde gå uppför älven ovanför Nyland.

Men nu skall det handla om minnen från min tid. Klockan halv tolv blåste ”Strömkarlen” in till Nylands kaj. På söndagarna var det vanligt att många Nylandsbor promenerade ner till kajen ”för att se på båten”. Kanske var det några bekanta, som var av- eller påstigande, och musik ombord var det på söndagarna. Jag brukade följa min pappa ner, och en gång varje sommar mötte vi våra släktingar från Sandö, som alltid besökte oss. Jag har ett minne från Sandö också, då jag var hos mina släktingar. Min faster, som kom från Överlännäs, brukade gå ut på bron och vinka med en handduk då ”Strömkarlen” gick förbi strax utanför deras bostad. Kapten Lundström var nämligen en

barndomsvän till henne.

Jag kommer ihåg när Hammarsbron byggdes, 1934 tror jag att det var. Då måste ”Strömkarlen” sätta ”gångjärn” på skorstenen, för att kunna falla ner den och komma under bron. Detta kunde vi se från badplatsen ”Sandtippen”, där vi badade varje dag sommaren lång. När båten signalerade in till Nylands kaj, plockade jag fram badgrejorna, rusade ner till järnvägsspåret, sprang på järnvägssyllen fram till badplatsen, och hann lagom fram tills båten passerade. Vi simmade ut, för vi måste ju ta emot vågorna. För dem som var yngre eller inte kunde simma fanns en ”bomläns” närmare stranden. En alldeles underbar badplats. Dom fantastiska sandbankarna hade kommit till, när dom muddrade för sorteringsverket i Sandslån. Man åkte över och tömde gruset har det sagts mig. Någon gång i slutet av 30-talet hände något tråkigt. Helt plötsligt, när badsäsongen skulle börja, upptäckte vi att strömfåran ändrat riktning. Det hade blivit tvärdjupt vid Sandtippen, så nu var den sagan all. Det blev motorbåtsturer till ”Lilla Norge” i stället.

En annan historia, som berättats för mig, är gammal, kanske från omkring 1900. Den härstammar från Överlännäs eller Lökomstrakten. Båten gick ju inte in till alla bryggor, men på något ställe roddes det ut gods. Det var så överenskommet. En bror till min farmor, Pålle Holmberg, skötte den sysslan. En dag när det inte var något gods kom en man och frågade om Pålle kunde ordna så att han fick skicka ett brev till Sollefteå ändå. ”Det ordnar sig”, sa Pålle. Han stuvade i några tomma kartonger i roddbåten och åkte ut. Kaptenen stannade båten, och Pålle räckte upp brevet. ”Men det andra då ” sa kapten. ”Ja, det ska inte me`”, sa Pålle.

Jag skulle tro, att Strömkarlens tur uppför älven var nog också tidsmässigt bra för alla dom som åkte upp till ”Torsdagsbryggan” i Lo för att ”jorddra” sina barn för ”Engelska sjukan”, men det hör nog mest till händelser före min tid. Själv har jag inte åkt många gånger med Strömkarlen. Den gick liksom i fel riktning för vår familj. Vi brukade åka ”söder ut” till Sandö varje sommar och då var det Turisten klockan halv tio som gällde. Det var inte heller någon dålig båt, och hem kunde det bli ”Noraström”. Jag minns även ”Angur” och ”Gurli” och kanske någon fler passagerarbåt, men små fraktbåtar gick också. Jag minns ”Pelle”, ”Mjöl-Pelle” som man sa, och ”Trafik l” med en konstig skorsten, ”Gamm-trasken”, sa vi. På grund av krigsutbrottet 1939, och andra omständigheter, som t ex att lastbilar hade övertagit mycket frakter, så blev det slut med båttrafiken. Förutom några bogserbåtar blev det tomt på älven, men nog var det en vacker och minnesrik epok som försvann.

Wärna Gradin, född Boden, Nyland.