En bild tagen i Nyland troligen 1908 som Lennart Fahlén, Stockholm sänt till oss. Längst fram från vänster står Lennarts pappa, Helmer Fahlén, född 1903. Bredvid honom står Gunnar Fahlén. Bakom står farfar Grels August Fahlén och farmor Josefina.

Från ett gammalt vykortsalbum

Lennart Fahlen har scannat in bilder från sitt vykortsalbum som han köpte förmodligen i mitten av 1960-talet i Tyra Häggdals butik mitt emot Järnaffären i Nyland.

Bilderna är ett urval ur albumet och skildrar Ångermanälven. Vi får följa en bildserie från Härnösand till Sollefteå. Bilderna är troligen tagna i början av 1900-talet, då albumet är tryckt år 1921.

Vilken otrolig skatt som Lennart har delgett oss!

Vi låter bilderna tala för sig själv:

Texten kan var svår att läsa. Här nedan följer ett förtydligande av Erik Bergfors text.

Ångermanälven

Härnösand – Sollefteå

En resa uppför Ångermanälven har mycket av intresse att bjuda på. Redan tiomilafärden upp till Sollefteå för en genom flera olika landskapstyper och ger ett ypperligt tillfälle att lära känna Ångermanland. Det är en väg ”till landets själ”.

Från Härnösands hamn starta vi en vacker sommardag på upptäcktsfärden efter älven. Vi stiga ombord på den rymliga och trevliga ”Strömkarlen”, där vi genast känna oss hemma. Stadshotellets klocka blir tre, båten lägger ut och ångar ut genom Norra sundet. Vi passera Vägnön, Älandsfjärdens begränsning i norr, och se i sundet mellan Härnön och Lungön havet utan gräns i öster med silhuetten av en ångare eller seglare. Båten svänger åt nordväst och styr upp mot älven. Hemsön ligger på högra sidan och kantar vattnet med den grönaste lövskog, över vilken barrskogen höjer sig upp mot öns nakna jätteskalle. På fastlandet mitt emot synes Rö, det första bland de sågverk, som vi skola hälsa på under de närmaste sex milen. Vår färd blir nämligen i sin tidigare del ett ormande mellan verk på älvens båda sidor. Det är ett av landets rikaste industridistrikt, vi fara igenom. Och dock, vi ha ingen känsla att landskapets skönhet fördärvats av dessa människohandens verk. Naturen är så kraftig, bergen så blånande höga på avstånd och barrskogen så rik, där den kläder uddarna, att blicken fängslas av detta endast. Se där till höger de branta bergen, med vilka Nora socken stupar ned i havet, och Storfjärden, där älven går till havs med sitt mesta vatten!

Efter ett par mils resa från Härnösand äro vi inne i den verkliga älven. Vid Veda i Högsjö socken träffa vi det första färjstället. Då Linné passerade detta på sin lappländska resa, anmärkte han om älven: ”Stora Ångermanna åen en halv fjärdingsväg bred, med salt vatten full, ty detta är en sinus maris och ej någon rätt å.” Som en vik i ångermannens, d.v.s. vikmännens land, ter sig mynningen.

Älven blir också härovanför ända till Nyland snarare bredare än trängre. Utefter denna sträcka är Industridistriktet mest utpräglat. Älven har här karaktären av en verklig pulsåder i landskapets näringsliv. Lastångare och segelfartyg styra upp emot den på väg till verken för att intaga last, bogserångare äro på återväg efter en bogsering ut till havs eller släpa på långa timmerflottar, som avhämtats vid Sandslåns sorteringsbom.

Vid 6-tiden äro vi vid Kramforsbolagets anläggningar i Frånö och Kramfors, där timret bearbetas till trämassa i sulfat- och sulfitfabriker och förädlas till virke vid Kramfors-sågverken, som ligga på södra sidan av en rymlig fjärd. Dessa anläggningar ge kanske den tydligaste bilden av intensiteten hos industrin efter älven. Fartyg ligga där och lasta, en god del av fjärden är fylld av timmerbommar och timmerflottar, och brädgårdarna rymma massor av virke. Kramfors är också det största av sågverken vid Ångermanälven. Den första sågen här byggdes åren 1742-44 av livländaren Kristoffer Kramm.

Vi närma oss nu den trakt, där älven ändrar karaktär, där vi först ha intryck av att färdas fram i en floddal. Sedan floden nämligen än en gång svällt ut och bildat Nylandsfjärden, från vilken Bollstafjärden tränger djupt in på vänster och Kungsgårdsfjärden på höger hand, slutar mynningsfjärden och ”ån” börjar. Vattnet tränges ihop. Vi befinna oss ovanför sorteringsbommen och få göra närmare bekantskap med timret, som driver fram i älven. Det kan hända, om det är vårflöde och alltså rikligt med timmer, att båten då och då kommer i kollision med en flytande stock, det kan hända, att passageraren får vara vittne till hur ett par av båtens däckskarlar placera sig i fören och med en båtshake parera stötarna från den flytande skogen. – Landskapet på ömse sidor är nu ett annat än nedanför Nyland. Stränderna slutta i en åtskilliga meter hög, brant sandbrink ned i älven, innanför denna breder den odlade bygden ut sig som en terrass, som så småningom höjer sig mot skogen och bergen. Denna bygd är ömsom rik, ömsom torftig. Bondgårdarna, som ofta ligga ganska långt upp mot den mörka skogen, se välmående ut, och åkrarna tyckas ge god skörd: på andra ställen sträcker sig en mo fram mot älven, och här stå de grå backstugorna, vilkas invånare försöka avvinna den magra jorden en torftig näring och trots allt lyckats omrama sin lilla timmerstuga med syrener och häggar. – Ortnamnen och märkliga myntfynd, som gjorts här, vittna om styrnäsbygdens höga ålder som kulturbygd: i denna trakt låg också på södra sidan av älven den medeltida borgen Styresholm.

Uppåt älven framträder, sedan vi passerat Holms säteri och Björkå bruk, Multråberget, brant (263 m.) och med en utpräglad profil. Det lönar mödan att avbryta färden och bestiga detta berg.

Från utsiktspaviljongen där få vi bilden av floden i landskapet och för övrigt en helhetsvy av allt det som fängslat vår uppmärksamhet under färden på älven. Vi finna det karaktäristiska för denna del av älvdalen: niporna, sandåsar, som med en lodrät eller brant stupande vägg gå ner i floden och ofta på sidorna slutta mot en dal, i vilken en liten biflod söker sig ned till älven. Vi glädjas åt den intensiva grönskan i liderna och den stolta teckningen hos skogsåsarna, som begränsa utsikten. Vi se kyrkorna i ådalssocknarna och uppåt älven staden Sollefteå, som skulle bli målet för vår färd.

I Sollefteå kan vägvisaren peka på en mängd sevärdheter, niporna, som de äro, när de äro som präktigast utbildade, forsen o.s.v. Och åt den resenär, som vill se mera av landskapet, kan han anvisa färdevägar uppåt och nedåt älven. En färd uppåt för till ”laxens ådal”, ”högvattnets land med vattnet i virvlar och edor, lågvattnets med slipade stenars hjässor i ljuset” – till forsarna, Formoforsen i Eds och Nämforsen i Ådalslidens socken. Med tillförsikt kan vägvisaren lämna sin uppgift, ty han kan vara säker, att naturen skall förmå främlingen att instämma i att Ångermanälvens dalgång är ”sannerligen det fagraste land”.

Erik Bergfors.

 Härnösand. Södra Sundet

  Härnösand. Ångaren Nyland passerar Kanalen

Härnösand, sett från Vårdkasen

Härnösand. Tingshuset

Härnösand. Hamnen

Härnösand. Parti av Hamnen

Ångermanälven

Kramfors Sågverk

Nyland

Nyland från berget

Nyland, Hamnen

Multråberget vid Ångermanälven

Ångermanälven vid Sollefteå

Sollefteå, Appelbergsnipan

 Bruksnipan, Sollefteå

Gamla och Nya Forsmobron

Utsikt över Ångermanälven från Österåsens Sanatorium.

oooOooo

Vi har följt en båtfärd i början av seklet uppöver Ångermanälven. Vi sänder ett stort tack till Lennart Fahlén som delgett oss upplevelsen via sitt vykortsalbum!

För överföringen av bilder svarar Lilian Vesterman via Lennarts DVD.