TAXI  I  NYLAND

Jag som skriver heter Barbro Lindahl och flyttade till Nyland 1950, där min pappa Ragnar Norman ägde en taxibil.

Ovanför järnvägsstationen låg taxistationen i ett litet hus. Telefonnumret dit var 33. Där satt en dvärg vid namn Maj-Britt Kallin i telefonvakt. Hon var en mycket  positiv och speciell person. Ingen kunde göra henne svarslös, hon fann sig alltid.

1950 fanns den fyra taxibilar i Nyland: Gunnar Eriksson, Thure Bolander, Ragnar Norman och Engström ägde var sin. Istället för ambulans kunde min pappa ha bår i sin bil. Båren stod alltid färdigbäddad hemma och det var lika bråttom varje gång han skulle hämta den.

Senare ägare till taxi kan nämnas Konrad Lundgren, Bengt Andersson och Lars Sundqvist.

Dessa taxi-bilder har vi fått låna av Barbro Lindahl.

Tack för det, Barbro!

oooOooo 

 

 

 

Lennart Fahlén, Stockholm, har lånat oss bilder från hans barndom då hans far August ägde taxirörelse i Nyland. Se på bilden: Visst är det den kände skådespelaren Thor Modén med följe som gästar Nyland!

Och missa inte bilens gengasrör över kupén till motorrummet ...! Även reklamen på taket som August var först med!

 

 

Lennart Fahlén skriver om denna bild: "Lilla damen i mitten är min farmor, Josefina Fahlén. Till höger om henne, dottern Greta gift Viklund." Bilden är nog tagen på tomten Hamngatan 11 i Nyland.

 

 

Denna bild är också lånad av Lennart Fahlén, Stockholm. Man kan skönja att det står August Fahléns åkeri på bildörren.

 Här ser det ut som olyckan varit framme...

 

Tack till Lennart som mailat över bilderna!

 

oooOooo

 

 

En lånad bild via Ivar Lundin på bussar som gick ut från Kramfors och trafikerade bl.a. Nyland. Bilden är troligen tagen i Kramfors.

 

 

oooOooo

 

Läs den fantastiska berättelsen om Ingemar och hans levnadsöden med början på 1930-talet:

Ingemar Fröberg berättar om bussar och taxibilar

”Jag är född på Box i Marieberg och var grannar med inspektor Högström på ÅFF:s sorteringsverk. Hans barn och barnen till handlar Wallin på Flottningsaffären gick i samma skola som jag. Det var drygt att gå till Mariebergs skola, men vi tjoade på som vanligt och då gick ju allting. Vi gick för skollärarna Boström och Isaksson och även Alma Thunberg. Hon gifte sig med faktorn på Marieberg, Höglund. Hon var också syster med Thunbergarna på Sandslån.

Och då blev det mycket idrott för Boström. Fotboll och bandy och fri idrott. Vi hade också en liten fotbollsplan vid sågen nära handlaren Berglunds affär. Sen när jag blev större började jag också att spela fotboll och bandy med både Marieberg och Sandslån. Men när jag var 14 år, dog pappa. Och då var det mamma som skulle ta hand om oss. Jag hade två yngre syskon också. Pappa hade haft åkeri. Ibland hade han upp till fem hästar. Han körde allting åt Flottningsföreningen här. Varorna kom med båtarna på den tiden. Vi for till magasinet nere vid Kolbacken. Där fick vi småpojkar hämta nyckeln till magasinet hos en som hette Wallin. Det fick vi sköta om åt farsan. Så lastade och fraktade vi varorna till tre affärer. Det var på det sättet vi småpojkar fick en inblick i transportväsendet här i Ådalsbygden kring Hammarsbron, här där älven möter havet.

Nu flytta vi framåt i tiden. Jag är 17 år gammal. Nu kör jag min första bil. Kriget har börjat. Andra världskriget (1939-1945). Det fanns ingen hemma som körde några bilar. Men Olle Pettersson på Sandslån hade en bil. Hos honom bodde jag då. Då hade han den stora ”Packarden”. Det var en lyxbil. Det var till och med en ruta mellan baksätet och framsätet. Och kan du tänka dej. Det var också inkopplat en telefon i baksätet.

Denna ”amerikanare” hade han kommit över i Stockholm. Jag minns att det stod en namnskylt inne i bilen: ”Ivan Aspengren, Malmö”. Han hade haft den. Och det var en ”storgubbe” på den tiden. Genom att det var slut på bensin och olja hade han gjort sig av med lyxåket. Och den körde jag bara 17 år gammal. I den körde jag dragspelaren Georg Melander till dansen i Bispgården.

En så´n körning kunde jag ha. En körning från Sandslån till Nyland kostade två kronor då, mitt under storkriget. Olle sa alltid att det var bästa körningen för han fick in mest med pengar på detta. Men två kronor idag är ju ingenting.

När jag blev 18 år tog jag körkortet. Ena veckan tog jag körkortet och andra veckan trafikkortet för Westman i Sollefteå. När jag, 21 år gammal, gjorde ”lumpen” i Sollefteå på T3, tog jag busskortet. Nitton stycken var vi där på Bilkompaniet.

När jag muckade, visste jag vad jag ville och vad jag skulle hålla på med. Det var att återgå till Sandslån och Olles droska och lastbil. Apropå Sandslån så var jag fyra, fem år på Sandslån Tvåan och då som springpojke mellan båt och timmerbunt, spröntel som vi sa. Då hade jag Strindlund som kapten. Ibland när det fattades folk körde jag maskin. Idag finns det en bild på båten i skyltfönstret på ICA-Rosen här i Nyland… Det var en fin båt. Men när ICA låg nere på Sandslåön hette den Flottningsaffären. Då var det P-G:s pappa August Wallin som chefade. Och Wallins, dom var granne med oss på Box. Då gick P-G och jag i skola i lag. På sommar´n bada vi i lag också. Så pappa och mamma åt P-G kände jag mycket väl.

Lite om kriget. Det minns jag hemskt väl. Jag var ju som jag sagt 17 år då. Jag minns tidningen ”Krigets åskor mullra på nytt…” Så stod det nog i VA, NN och HP. Och da´n före rasa Sandöbron. Då gick min morbror åt. Han var bror med Olle, som hade åkeri. Jag kom ihåg också att det blev detta med gengasen som blev en industri under kriget. Det var en gubbe som hette Sohlin och han bodde i Frök. Han hade fem kolugnar. Och så byggde dom upp en fabrik som tillverkade gengasved. Och vi körde med lastbilar den där björkve´n  och all ve´n dom skulle ha. Lastbilen gick dygnet runt. Ett skift gick av på kvällen. Då tog ett nytt skift hand om bilen på en gång. Och på det sättet gick bilen dygnet runt.

Minns du Hans-Olov Sundvall, doktorn? Han ville alltid åka med oss när han var liten. Och Arvid Sundvall, han var lastare åt mig på lastbilen, hjälplastare. Då satt Hans-Olov på pinnhagen på morgon före sex, när vi for och ville följa med. Ibland fick han följa, ibland inte. Jag och Arvid körde mycket åt Hjalmar Könberg på Kungsgå´rn. Men som lillpojke direkt efter skola hjälpte han till med att kola hos Edvin Frölander på Skäret, Edvin hade en kolugn där.

Men vi går fram till 1950-talet. Här i Ådalen gick det framåt något alldeles ofattbart med industrin. Allting skulle bli så stort. Vattentunneln, som började ovanför Hammarsbron, blev ju till. Ja, allting liksom explodera… Men bäst det var försvann ju alltihop. Dom la´ ner Kramforsfabriken, Nensjö och alltihop här i Ådalen.

Nu bussarna! Jag började köra buss år 1946. Och då började jag på Motorkompaniet i Sollefteå och körde sträckan Backsjön-Sollefteå. I Backsjön bodde jag också. Men jag trivdes inget vidare och slutade efter två månader. En verkstadsgubbe for och jagade en. Till slut gick jag in till den där Lindholm och sa ”Här ska jag inte vara!” Då gick Lindholmen in i verkstá n och skällde ut honom.  Men jag sluta som sagt i alla fall. Sen körde jag för ett annat bolag sträckan Övik-Sollefteå. Ibland körde jag över Skorped, ibland över Gålsjö. Ibland hade vi långa skift. Jag minns att vi körde fyra dagar och blev lediga två. Men då skulle man ha något att göra på dom dagarna också. Då hade linjebuss sträckan Övik-Umeå. Ofta fattades det folk för dom. Då skrek dom i våra högtalare, att vi skulle komma dit. Då visste man vad det var frågan om. Extrajobb! Och Bröderna Pettersson körde Sundsvall-Övik. Så fort vi var ledig, körde vi åt dom också. Men hela tiden körde jag huvudsakligen åt bolaget Västersel från 1946 till 1949.

Men så började jag dra mig hemåt. Den 15 april 1949 tog jag anställning på SJ. Och sen körde jag fram till 1982 för dom. Så jag har inte gjort just nå´t annat än kört bil i hela mitt arbetsliv. Men många arbetskamrater har jag haft. Josef Nordin, Anders Nordlöv, Garefelt, Hilding Nordström och Ove Carlén m.fl.

Men vi tala lite om taxibilarna också. Den förste som hade taxirörelse här i Nyland hette Skog. Det var en stor karl. Så hade vi en som hette Lindström här uppe i backen. Vidare hade vi Helmer Fahlén. Han hade också ett åkeri. 1928 började Engström sin rörelse i Nyland

Men min pappa började 1922 i Bjärtrå. Då hade han också hästskjuts. Hans rissla vintertid minns jag… Jag själv hjälpte till hos Engström i Nyland och Östlund på Kungsgården och Olle Pettersson i Sandslån.

Lite om bilmärken kanske. Den sista bilen jag körde hos Georg Östlund var en De Soto med automatväxel. Och före den hade han en stor Chrysler. Olle på Sandslån hade många bilmärken. Oldsmobile, Hudson och så den där Packarden. Och alla taxibilarna var svarta. Den siste bilen Engström hade var en Hudson. Det var en fin bil. Men Engström hade en Dogde också, som har köpte av min bror. Jag körde ofta åt Engström när han hade ryggskott.

Men jag ska sluta med att berätta om ett äventyr. När jag körde militärbuss från Sundsvall till Östersund. Först exploderade ett däck på vägen till Ånge. Då fick jag ge mig ut i skogen och leta en gård med telefon. På den tiden hade vi inga telefoner i bussarna. Jag ringde från en gård till Ånge, så att jag fick en annan buss. När jag åkte hem från sta´n hade jag full fart. Plötsligt blev lyse alldeles svart. Kortslutning! Jag visste inte om jag var på vägen eller på sidan om. Jag fick stopp faktiskt uppe på vägen. Jag hittade i mörkret säkringarna, fick lyse att brinna och tänkte: Nu är det klart. Men när jag körde 25 meter var det svart igen. Då hade jag som tur var två extra lyse på stötfångaren. Men dom gav bara ett svagt lyse. Det var det enda jag hade. Så körde jag. Dimma och halka var det. Jag kom fram halv sex på morgon. Men det gick den här gånga också. Jag får säga som Thunberg på Sandslån, när pianot ramlade ut för trappan: ”Om hundra år är det glömt!”

Intervjuat och sammanställt av Ivar Lundin.