Ole Olsen med sin första hustru Maria.

Ole Olsen, 1840-1902

Sjökapten från Risör i Norge, trävaruhandlare i Nyland.

Text hämtat ur Ole Olsens egen berättelse: ”Till min hustru och mina barn”, som han skrev från sin sjuksäng 28/4-3/5 1899. Sammanställt av Ivar Lundin.

Bilden ovan är hämtad ur Lena Wedin-Högsbergs och Åsa Wedins bok "Nyland vid Ångermanälven".

”Föräldrar och barndom

Min far Ole Thorsen, föddes den 6 januari 1815 vid Jernäs, ½  mil östanför Risör i Norge. Han var son till sågaren och mjölnaren Thor  Simonsen vilken vid 18 års ålder ingick sitt första äktenskap, varuti 5 barn av vilka min fader vad den äldste. Hans andra äktenskap lämnade honom 12 barn. Han hade mig veterligt aldrig varit sjuk och dog vid 86 års ålder.

Min mor Ingeborg Samuelsdotter, föddes 1808 den 2 december likaså i Jernäs. Hon var den av sina syskon som levde längst. Mina föräldrar ingick äktenskap i början av år 1833 och hade tillsammans 8 barn varutav jag vad den 5:e i ordningen, och varutav numera endast min yngsta syster Maren, född 1847 och gift med sin kusin Thomas Johnsen sedan år 1870 boende här i Nyland, lever. Av de övriga syskonen dog 3 såsom spädbarn, min yngre broder Styrman Thor Martin Olsen dog 34 år gammal i Risör, gift men barnlös. Min äldre broder Samuel avled 1862 i Risör, 27 år gammal, och efterlämnade änka och 4 barn, varav nu levande endast den yngsta (dottern Lina) gift med sjöman Hjalmar Bergvall, svensk. Min äldsta syster Gunhild Maria, född den 9 april 1833, vigdes 1853 med sjöman Tharald M Olsen, hade 8 barn. Hon dog 1889 i Risör 54 år gammal och hennes man dog 1880. Av dessa barn lever numera förste sonen och sjömannen Ole, som nu torde vara cirka 40 år och vistas sedan många år tillbaka i Amerika. Andra dottern Theresia, lite yngre, gift med murarförmannen Anton Hansen, boende i Tvedestrand, har antagligen 3 á 4 barn. Tredje och yngste sonen, skeppstimmermannen Thor Andreas, gift och boende i Tvedestrand. Undertecknad, född 1840 den 30 maj i Buviken, numera tillhörande staden Risör.

Till följd av trånga tider och som min moder tidtals var sjuklig, blev vi i familjen icke bortskämda, vare sig i mat eller kläder ehuru vi dock icke led någon verklig brist. Dock minns jag att jag vid 8-9 års ålder en vinter icke hade andra skor än så kallade ”bandträskor”. Även minns jag att vid 6-8 års ålder sådana rariteter som smör, kött och fläsk icke fanns att tillgå för oss barn. Det lilla av dessa varor, som kunde utfås hos min fars arbetsgivare (som också hade diversehandel) var knappast tillräckligt för min faders del, som gick i tungt arbete, samt en smula åt mor, och kontanter fingo arbetarna icke alls med undantag av min fader, som var biträdande arbetsförman. Han fick 80 öre kontakt i veckan och därför skulle köpa mjölk och fisk och annan ”dylik lyx”. Skulle doktor anlitas lämnades en sedel från kontoret till doktorn och apoteket.

Denna arbetsgivare var en rik man (miljonär), dog 1851 bråd död på en resa i utlandet. Han var då Norges största skeppsredare, hade stor trävaruaffär i det han ägde en massa hemman samt järnbruk och voro de allra flesta innevånare såväl i Risör som i Söndeled och Gerestads socknar alldeles beroende av honom, och så länge han levde kunde icke andra affärsmän med få undantag utveckla sig, utan fick hålla sig till godo med småsmulorna.

1849 uppsade min fader sin plats hos honom och slog sig på stuveriarbete och som han var en mycket skicklig stuvare, hade han mycket att göra och ehuru avlöningarna kunde vara knappa nog, förbättrades det dock betydligt i hemmet, både vad föda och kläder angick, liksom han även fick sig ett litet hus med ett rum och kök uppfört i s k ”Uren” inom stadens gränser varest vi inflyttade hösten 1849.

1853 kallades han av firman Möllback & Thiis till faktor vid deras trävaruaffär och sedan denna firma upplöstes 1857, fortsatte han samma syssla hos herr M Thiis, som ensam fortsatte liknande affärer och flyttade min fader hit samtidigt i egenskap av hans faktor.

1870 flyttade även min modes hit varefter hon dog 1872, 64 år gammal. Något år senare ingick min fader ånyo äktenskap med Anna Sofia Bodén, hade häruti 6 barn, varav 3 söner nu lever, och han dog i Nyland 1885 i en ålder av 70 år. Både han och mor är begravda på Ytterlännäs nya kyrkogård.

Frid över deras minne!

1850 – börjar arbeta

Vid 10-års ålder började jag redan arbeta på förtjänst, i det jag tidtals tillsammans med andra jämnåriga dels lastade brynstenar i fartyg varvid jag hade förtroendet att räkna desamma och skulle agera förman för de andra pojkarna. Likaså var jag med och lossade ved från pråmar och travade den i magasin, som stod i närheten av kajen och kunde jag då vid den åldern förtjäna 40 öre per dag. I folkskolan, som jag bevistade och även försummade lärde vi bra nog mycket, oaktat blitt varannan dags undervisning, varande jag lärarens gunstling och sista åren bland de bästa. Min gamle lärare Neergaard var mycket förtjust, då jag för 2 år sedan jämte Andreas och Olaf vid en turistfärd besökte Risör och då även hälsade på honom. Han hade då tagit avsked, över 80 år gammal. Hösten 1854 stod jag som konfirmand i Risör kyrka. Sedan den tiden var jag i dagligt arbete under min far såsom förman vid trävarurörelsen.”

--- 

Här följer avsnittet ”1860 – går till sjöss och besökte bl a Marseilles, Stockholm, Arkhangelsk, Sevilla och Tunadal”, avsnittet ”1866-1873 på Able av Kragerö med bl a resor till Alexandria, Quebec, Havanna, Sundsvall och New York”, avsnittet ”1873 – övertog befäl på Albatross med bl a resor till Glasgow, Nova Scotia, Jamaica, New York och Rio de Janeiro”.

---

I sista stycket i avsnittet ”På barkskeppet Skidbladner” skriver Ole Olsen:

”I Liverpool lastades salt för Baltimore och inlastades där tobak till Amsterdam. Gick barlastad till Shields och lastade stenkol på Havanna. Lämnade Shields den 2 januari 1879. Från Havanna avgick barlastad till Cardenas ett stycke östanför Havanna, där lastades socker till New York och oljekakor till Kingstown, barlastad till New York, slutligen intogs last af petroleum till Hull i England, dit vi efter lycksam resa anlände i början av november. Här lämnade jag efter överenskommelse med rederiet befälhavareplatsen å min första styrman C. H. Thiis, vilken även övertog mina ägande 5/32 i fartyget. Nu var jag en fri man.

1879 – flytt till Nyland

Under loppet av senare åren hade min fader och jag korresponderat om att det kunde vara skäl uti, att jag försökte mig här uppe i trävaruaffär och med detta för öga, reste jag från Hull med ångare till Amsterdam och Harlingen för att göra mig personligt bekant med importörerna. Reste sedan hem med järnväg till Hamburg och därifrån med ångbåt till Risör dit jag anlände sista november 1879.

Nu var min bana såsom sjöman avslutad och under dessa cirka 20 år hade dock ingen större olycka träffat mig, utan hade jag å andra sidan rönt en större framgång än de flesta av mina medtävlare, och när jag ser tillbaka till den tid jag slutade sjölivet, ser jag att jag slutade just i rätta åren, i det konjunkturerna endast med några smärre växlingar inom sig blivit sämre för varje år. Det jag ägde i fartyget sålde jag då jag slutat på sjön och fick ordentligt betalt, men däremot känner jag åtskilliga kaptener och skeppsredare, som förut varit kaptener, som behöll sina skeppsandelar, som kunde ha ett värde av sammanlagt 50 á 100 000 kr, ja därutöver, som konjunkturerna nu i 20 år varit, har dessa fartyg litet eller ingenting förtjänat, ja, många förlorar mycket pengar och äro desamma nu så att säga fattiga, i det fartyget ära värdelösa. 

Som jag nu ämnade stanna på ”landbacken” för framtiden insåg jag nyttan och nödvändigheten af att skaffa mig eget hem och som jag under flera år varit bekant med fröken Christine Marie Olsen, dotter till avlidne sjökapten Andreas Olsen och hans maka Christiane, född Vikman, förlovade vi oss den 4 december. Vid hennes föräldrars död 1860 kom hon och syskonen ut till moderns syskon, som tog var sin av de 5 syskonen. Marie var då 9 år gammal och kom till en moster, som var gift med en holländsk sjökapten och bodde i Veendam i Hollans. Såväl hon som mostern var oftast med på sjön. Vid 18 års ålder flyttade hon tillbaka till Risör och bodde första året hos min moster Mätte Nilson, lärde sig att sy fruntimmerskläder och gick sedan under loppet av flera år i husen och sydde åt herrskapen och var som sömmerska mycket omtyckt. Då hon därjämte var mycket ihärdig och sparsam, hade hon icke endast kunnat skaffa sig åtskilliga värdefulla möbler till det rum, som hon under senare år hyrde, utan även hade lagt åtskilligt pengar åsido. Redan den 9 december reste jag från hemmet med Nyland som mål för att här etablera den tillämnade trävaruaffären. Norra stambanan var då färdig från Stockholm till Järfsö, och måste jag sedan åka med häst och anlände hit 17 december. Min faders förra principal herr M. S. Thiis hade då en obetydlig affär av samma slag, som den av mig tilltänkta. Han föreslog mig, att vi skulle bilda gemensamt bolag, vilket jag ingick på, i det han skulle sköta kontorsgöromålen och försäljning, och jag det yttre, nämligen inköp och skeppning av trävarorna. Det var också i min smak och kunna vistas ute i det fria och resa omkring i distrikten. Under firma Olsen & Co drev vi denna affär i 5 år, varefter jag yrkade och verkställde upplösning, då jag trodde mig kunna förtjäna mera genom att vara ensam.

Den första vintern här uppe var mig odrägligt lång med all sin snö och is. Jag var inackorderad hos mina föräldrar och hade det mycket bra, men jag befann mig dock, som jag skulle vara landsförvisad till Sibirien, i det jag ej såg någon öppen sjö, ja, icke ens min fästemö. Efter bägge delarna fick man vänta till våren kom.

Den 12 maj hade jag lastat mitt första fartyg, den 14 maj telegraferade jag till Marie, att jag följande dag anträdde resan till Risör, för att vi då skulle hålla bröllop och kom jag hem den 18 maj. I strid mot min uttalade önskan hade Marie under hela vintern fortsatt med att gå i husen och sy, nu då hon enligt brevväxling visste att bröllopet kom att hållas snart, var hon just kommen inom dörren till sitt hem, då hon torsdag i Pingstveckan hade lämnat sin sista kund. Då inträdde telegrafbudet med telegrammet från mig, att hon inom några dagar måste vara beredd att klä till brud och ofördröjligen därefter göra mig sällskap hit, då det var brådska att lasta fartyg, som anlände hit under Pingstdagarna. Tanken hade förut varit, att något bröllop ej skulle hållas förrän midsommar, men därigenom skulle hon ha gått miste om den vackra försommaren här uppe i Norden. Hon var därför alldeles oförberedd, då hon fick telegrammet, så att både hon och de hon i en sådan brådska kunde få till hjälp måste hålla i både natt och dag med att sy, trätta m.m. hvilket var mycket påkostande.

Den 21 maj firades vårt bröllop hemma i den gård hon hyrde rum. Lördagen den 22 var fullt upptagen af att packa och reste vi då söndagsmorgonen den 23 med ångbåt till Kristiania, där vi stannade i ett par dagar, vidare med järnväg till Stockholm varefter ytterligare 2 á 3 dagar för att inköpa nödiga husgerådsartiklar och litet möbler, då de hon och jag hade var för sig och som hitskickats med fartyg på våren ej voro tillräckliga.

Äntligen ankom vi till Nyland lördagen den 29 maj på middagen och det kändes skönt att tåga in i eget hem. Vi hade nämligen hyrt nedre våningen av min faders hus, det numera s k Hotell Nord. Här bodde vi till hösten 1881. Här föddes sonen Andreas Kristian 15 mars 1881. Från hösten 1881 till hösten 1883 bodde vi i Vesterlunds mindre gård tillhörande hemmanet. Här föddes dottern Ingeborg Olinda Maria den 13 juni 1882, hon avled 8 månader gammal. Här föddes äfven sonen Olaf Ingman 2 juli 1883. Under detta år hade jag uppbyggt ett 2-våningshus å Nylands samfällighet, där nu Nylands Byggnads Aktiebolag uppför sitt hus. Dit inflyttade vi på hösten 1883 i nedre våningen.

På våren 1884 flyttade vi upp i övre. I det nedre uthyrdes dock ett rum till fröken Sofi Tjerneld, de övriga till kommissionären Alfred Larsson.

Där föddes dottern Thora Maria 8 december 1884 och Ingeborg Marta Olinda den 30 mars 1886 och slutligen Stian Karl Vikman den 30 januari 1888, dog 12 maj samma år.

Sedan denne son föddes var Maria ständigt sängliggande i lungsot, varefter hon avled den 29 maj 1888, precis på timmen 8 år sedan ankomsten till Nyland, och begravdes vid Ytterlännäs kyrka den 5 juni. Sommaren förut hade hon och jag varit på besök hemma i Risör. Hennes testamente till mig uttalade hon några timmar, innan hon slutade med bestämd och klar stämma: ”Farväl Olsen! Tack för den tid vi levat tillsammans, håll dig till Gud! Hälsa våra barn och uppfostra dem i Gudsfruktan!”

Fröken Sofi Tjerneld var hos oss såsom hushållerska sedan början av april och fortfor i egenskap av sådan till påföljande höst. 1888 försommaren var mycket torr, så att eldsvådor i husen och skogen hörde till ordningen för dagen. Den 25 juni brann städerna Sundsvall och Umeå och 27 juni brann även vårt hem i Nyland jämte telegraf och lotsverksbyggnader. Det blåste en nordväststorm. Fröken Tjerneld var den dagen i Sollefteå och kom hem då huset brann som bäst. Själv var jag i Härnösand den dagen och som passagerare med ångfartyget Sollefteå, fick jag i Strömnäs veta att det brann i Nyland och att elden hade börjat i vårt hem. Av husets folk fanns hemma endast de 4 små barnen från 2-7 år och barnjungfru som min nuvarande hustru, som då innehade plats som köksa, men som mycket folk samlades i en hast blev öfver ½ lösegendom räddad, dock var det mesta i mer eller mindre gott skick. Då jag kom hem klockan 6 var huset totalt nedbrunnet. Vilken vemodig syn!

Vi fick under första 10 dagarna bo uti änkefru Nybergs bryggstubyggning. Därefter flyttade vi in i O.J. Hambergs mindre hemmansbyggning, där vi bodde till hösten, då vi inflyttade i herr E.A. Nenzéns hemmansgård, där vi bodde 2 år till hösten 1890.

Då vi kommit väl iordning i Nenzéns gården och de långa och mörka höst- och vinterdagarna inställde sig, blev mig tiden såsom änkling odrägligt lång, i det jag ingen egentligen hade att samtala med om barnen och dylikt, då hushållerskan var upptagen med sina göromål dagen i ända. – Barnen hängde med stor tillgivenhet fast vid dåvarande köksan, som även var särskilt glad i barnen, och som hon och jag var av lika sinne och tankesätt, överenskom vi, att hon skulle bli min hustru och firades bröllopet i vårt hem den 31 oktober 1889.

Några dagar förut hade jag af herr Nenzén köpt en gårdstomt, en vacker skogsklädd kulle. Här började nu grundläggningen. Uppförandet av huset första maj 1890 och flyttade vi in här den sista oktober samma år. Det var då invändigt komplett färdigt med undantag av litet i övre våningen och gav jag lägenheten namnet ”Solheim”.

Den 10 oktober 1890 föddes Anna Gunilla, den 25 oktober 1891 föddes sonen Johan som dog den 27 samma månad. Den 22 november 1893 föddes Karl Johan Tryggve och den 9 februari 1896 föddes Torgny Sverre Martinius. Den 21 maj 1897 föddes Arne Torsten Constantin.

I december 1899 fick jag influensa och lunginflammation. Influensan upprepade sig ganska hårt. Somrarna 1890, -91, -92 då jag åtföljt af min hustru reste till Modums bad och sanatorium i Norge. Piggades upp åtskilligt, men måste 1894 åter besöka Modum, efter att först hafva legat en tid vid Tonsaasens sanatorium, äfven då var min hustru med.

1895 kunde jag följa herr N. Damstedt på en turistfärd vid Trondhjem, Kristiania, Fredrikshald, Göteborg,. kanalvägen till Stockholm. 1897 företog jag åtföljd av Andreas och Olaf en turistfärd genom Sundsvall, Trondhjem, Kristiania, Larvik, Kragerö, Tvedestrand och Risör. Återvände via Kristiania och Stockholm där ”Utställningen” besöktes m.m.

Ole Olsen"

Tillägg

Dikterat av Sverre Olsen till äldsta dottern Inger Solveig Margareta Jonsson på sjukbädden i september 1976.

”När pappa Ole Olsens första fru dog, blev han utan hustru. I huset hade han då två damer, en guvernant och en köksa. Han valde Johanna till sin hustru, som på den tiden kallades köksa. Barnen kallade henne redan mamma. Hon kom från ett enkelt jordbrukar- och fiskarhem i Finsvik, utanför Härnösand. Närheten till staden gjorde att hon fick lära sig mycket från fina hem, inblick i både kök- och umgängeskonst i konsul-, läkar- och andra ledande familjer.

Detta är förklaringen till att hon, som hade så liten skolunderbyggnad, kunde så mycket. Hon försökte tillgodogöra sig så mycket som möjligt i dessa förnäma familjer. Pappa hade en sagolik tur som träffade henne, och hon hade lika stor tur.

Pappa gjorde sedan mycket för att hon skulle vidareutveckla sig. Hon var mycket, mycket omtyckt av alla i familjen.

På resor till Norge fick hon lära sig umgängesseder.

Genom otur i placering av förmögenheten i Härnösandsbanken gick en stor del förlorad."

---

Nedtecknat av Lilian Vesterman

Familjen Olsen i sin trädgård på "Solheim".

Överst från vänster: Moste Marthe, Johanna Olsen med Sverre i knäet, Johannas mor, Ole Olsen, Tryggve på gunghästen, Andreas.

Nedre raden från vänster: Erika, Huna, Ingeborg, Tora och Olle.

Bilden hämtad från "Nyland vid Ångermanälven" av Lena Wedin-Högberg och Åsa Wedin.

"Solheim" idag 2005.

Foto Lilian Vesterman