» Vår bygd » Historia » Häxprocesser på 1600-talet » Häxprocesserna
Skriv ut

 

Häxprocesserna i Hammar 1674

 

Text hämtad ur boken ”Sandslån – en ort i timmerriket” av Mats och Ivar Lundin.

 

Kyrkans ledning i Stockholm rekommenderade prästerna ute i landet att tillsammans med rätterna ta itu med häxor och trollkarlar för att hindra dessa från att sprida Djävulens budskap och makt. I Gamla Testamentet, Moseböckerna, fanns också klara anvisningar om vad man skulle göra med häxor och trollkarlar. I den 2:a Moseboken, 22:a kapitlet, 18:e versen står: ”En trollkvinna skall du icke låta leva”.

 

I rättegångarna användes ofta barn som vittnen. Barnen presterade den ena fantastiska historien efter den andra om de anklagade och vad som skett på Blåkulla. Det var inte tillåtet enligt Landslagen att använda barn som vittnen men likväl skedde detta i stor skala. Där satt domaren, rättens ledamöter samt kyrkoherden och kaplanen och svalde praktiskt taget allt. Här utspelades en rättsskandal utan dess like i Sveriges juridikhistoria.

 

60 personer fälldes och dömdes till döden. För de återstående 11 personerna kunde rätten inte komma till något avslut utan överförde ärendena till den Statliga Trolldomskommissionen under ledning av landshövding Carl Larsson Sparre i Härnösand. Denna överprövningsmyndighet skulle också ta ställning till de 60 redan avkunnade dödsdomarna. Det mesta pekar på att samtliga 71 personerna fick dödsdom vilket betydde att halshuggning väntade. Merparten av de dödsdömda var kvinnor men det fanns också barn i den olyckliga skaran. De dödsdömda kom från Ytterlännäs, Dal och Torsåker. Följande kom från Hammar och Nyland: Britta, änka i Västhammar – Sigrid i Hammar – Britta i Nyland – Cesilia i Nyland och Sigrid i Hammar (namne med Sigrid ovan.)

 

Fångarna torde ha förvarats i en jordkällare intill Gästgivargården. Där fick de sitta hela vintern. Det var de anhörigas uppgift att tillgodose fångarna med mat och kläder. Det finns dock uppgifter som tyder på att några kan ha varit placerade i husarrest.

 

 
   

 

 Torsåkers Kyrka. Foto: Lilian Vesterman

 

I mars månad 1675 fördes nio av de dödsdömda från fängelsehålorna upp till Torsåkers kyrka där kyrkoherde Wattrangius höll straffpredikan. Samme kyrkoherde hade suttit som bisittare vid tingsförhandlingarna i Hammar. De dömda som hade erkänt beviljades nattvarden och fick löfte om att slippa helvetet. De som inte erkänt fick klara besked att förutom halshuggning och bålbränning väntade också helvetets eviga pina. Skoningslösheten var total!

 

Därefter tvingades de illa klädda och utmattade fångarna i bitande kyla vandra den 4 km långa, knaggliga stigen upp till Häxberget. En vaktstyrka från orten såg till att ingen slapp undan. På Häxberget väntade bödeln, Mäster från Härnösand, bålet och en skara nyfikna. De dödsdömda fick klä av sig nakna och de fördes en i taget fram till stupstocken och halshöggs. De flesta kropparna brändes sedan på bålet men några, de som erkänt, fick ynnesten att begravas på kyrkogårdens norra sida.

 

Sommaren samma år, den 1 juni, skall de återstående 62 ha avrättats. De kommande söndagarna skulle kyrkornas kvinnosida uppvisa många tomrum. I Dals församling höll sånär hela församlingen på att krossas när närmare hälften av kvinnorna avrättades.

 

Även om man granskar den häxjakt som förekom inom ramen för katolska kyrkans inkvisition (jakt på kättare) var händelserna i Torsåkers pastorat så extrema i sin konsekvens och skoningslöshet att de för all framtid borde påminna oss om vådan av religiös fanatism och för stark statsledning. Det är viktigt att denna slakt på oskyldiga människor inte faller i glömska.

 

<<<>>> 

 

Under sensommaren och hösten strömmade varningar in i landets ledning att häxprocesserna förlorat all sans och måtta. Ett angiverisystem hade uppstått där ovänner anklagade varandra och där det förekom att små barn till och med kunde anklaga sin mamma eller syster för att vara häxa. Ett rättsfall genererade omedelbart flera nya rättsfall. En masshysteri hotade. Skräcken spred sig över hela bygden. Ingen, inte ens prästerna, kände sig längre säkra mot anklagelser om att syssla med trolldom eller för att ha besökt Blåkulla. Senare på året kom äntligen order från Stockholm: ”Häxprocesserna skall stoppas tillsvidare och ges en översyn.” Denna order kom några månader för sent för de 71 personer som förlorade sina liv uppe på Häxberget.

 

oooOooo

 

Läs mer här nedan. Text hämtade ur Mats Lundins bok.

En stark läsning om svunnen tid. 

 

 

Häxprocesserna

 

”Tidens tro drabbar människan”

 

Text hämtad ur Mats Lundins bok ”Kvinnor dog. Män dömde”

 

”Det är söndag i mars månad år 1675 och folk har samlats i Torsåkers kyrka. Kyrkan är fylld till sista plats. Detta är sannerligen inte någon vanlig gudstjänst. Just den här söndagen kommer att gå till historien. Här får nu nio dödsdömda personer lyssna till en fångepredikan av kyrkoherde Hans Wattrangius. Om en stund skall de dödsdömda påbörja vandringen till Häxberget för att avrättas.

 

Vad hade de dödsdömda gjort?

 

Den 15 oktober 1674 inleddes en s.k. häxprocess vid tinget i Hammar, nära Nyland. Åtalade var totalt 71 personer varav 62 var kvinnor, 3 män, 5 pojkar och 1 flicka. Anklagelserna handlade om att häxorna skulle ha: 1. bolat med Djävulen, dvs ha haft sexuellt umgänge med honom på Blåkulla. 2. Fört barn till Blåkulla där dessa fick umgås med Djävulen och även ha samlag med demonerna. 3. Allmänt ha fört ett glatt och syndigt liv på Blåkulla. 4. Ha ingått förbund med Djävulen, s.k. pactum cum diabolo, samt 5. Ha sysslat med signeri eller lövjeri, dvs. utövat svartkonst och besvärjelser.

 

Domstolsförhandlingarna

 

Förhandlingarna pågick i 20 dagar och varje församling hade ägnats 1 vecka. Tingsrätten dömde slutligen 60 till döden, därav 57 kvinnor.  De återstående 11 personernas öde överlämnades till den Statliga trolldomskommission för Norrland under ledning av landshövding Carl Larsson Sparre från Härnösand.

 

Hur kommissionen dömde de elva vet vi inte helt säkert eftersom det saknas domstolshandlingar. Men i en avskrift från år 1765, ca 90 år senare, kan man läsa att 71 personer avrättats i Torsåker år 1675. Därför torde kommissionens beslut ha varit döden för samtliga. Det var alltid trolldomskommissionen eller hovrätten som överprövade tingsrättens dödsdomar. Jag skall återkomma till domstolsprocessen i Hammar lite längre fram i min genomgång.

 

I väntan på kommissionens utslag skall fångarna ha förvarats i ett källarutrymme intill tingslokalerna i gästgivargården i Hammar. Utrymmet i källaren var ca 25 x 4 meter. 70 personer vistades där under hela vintern. En av de dömda fick vistas hemma på grund av hög ålder och svår sjukdom.

 

 

 

De anhöriga fick ansvara för mat och hjälp till de fängslade. Några anhöriga hade tagit helt avstånd från den fängslade. Det finns skäl att tro att några av fångarna avled av umbäranden under den stränga vintern och blev inräknade bland de 71 avrättade.”

 

  

Foto: Lilian Vesterman

 

Två bilder innifrån källarvalvet, ett rum åt vänster och ett åt höger. I det vänstra rummet syns en liten luftglugg. Det var spännande att fotografera: endast kamerablixten lyste upp... det kunde ha visat vad som helst... En ficklampa hade behövts! Otroligt att ca 70 personer fängslats här.

 

 

 

Blåkulla

 

Författaren skildrar Blåkulla med bl.a. ”Oftast var Blåkulla en plats i närheten, i kända trakter, men kunde också vara långt, långt bort. Det vanliga var dock att något berg utsågs till Blåkulla, men även ängar och parker kunde vara Blåkulla.”

 

Man tog sig till Blåkulla på djur, föremål eller människor. Kvasten, som idag ingår i våra Påskkärringars rekvisita, var ett populärt redskap. Man smörjde färdmedlet med en hemlig olja som var blodröd, svart eller grön. Oljan tillverkades bl.a. av kokta barnlik från Blåkulla. Även häxorna smorde in sig i denna olja.

 

”Färden hemifrån skedde inte ut genom dörren utan upp genom skorstenen, genom nyckelhålet, genom dörrspringorna eller det stängda fönstret. Häxorna påstods därmed kunna upphäva naturlagarna. På väg till Blåkulla passerades alltid en kyrka och en sjö. Häxan tog en respaus på kyrktornet och skavde alltid av en bit järn från ringklockan och kastade avskavet ned i någon sjö som de passerade. När de kom fram till huset på Blåkulla ställdes kvasten, djuret eller människan mot väggen och man tågade in i det stora huset. Om häxan red på en människa, vändes denne upp och ner och ställdes på huvudet, likt en kvast.”

 

Vid ankomsten till Blåkulla skedde en hälsningsceremoni då häxorna bl.a. kysste Djävulen i baken under rumpan. Detta för att visa sin underkastelse. De fick avlägga en trohetsed till honom, som då lovade häxorna ära, lycka och ett långt liv bl.a.

 

”Efter inträdesakten påbörjades festen. Man åt, dansade, drack alkoholhaltiga drycker och spelade kort. Några kvinnor hade förmånen att få ha samlag med Djävulen. Maten var utsökt god och fanns i överflöd. Det mesta på Blåkulla skedde bakvänt. Man satt exempelvis med ryggen mot bordet och åt med nacken. Samlagen genomfördes rygg mot rygg.

 

Rangordningen på Blåkulla var stenhård. De äldsta trollkonorna hade högsta status och de slogs ibland inbördes om att få sitta så nära Djävulen som möjligt.”

 

Makabra beskrivningar följer i Mats Lundins texter, som kan vara mycket starkt att förklara i denna skrivning. Men i boken finns skildrat rätt utförligt hur det gick till på Blåkulla i denna tids tro. Lundin har också skildrat häxeriets historia – från 400-talet i det romerska riket, då det talas om kvinnors nattliga utflykter och samröre med Djävulen. Detta fanns också i de södra delarna av Europa.

 

Det fruktansvärda dödandet i jakten på häxor blev ifrågasatt  av Urban Hjärne, läkare och vetenskapsman, som verkade i Stockholm. ”Han var redan ett aktat namn i huvudstaden. Han bjöds in att delta i domstolskommissionen år 1676 vars uppgift var att granska de pågående trolldomsprocesserna. Hjärne hade tidigt börjat intressera sig för bekännelser och vittnesmål i dessa processer – särskilt barnens roll. Hans åsikt var att i processerna hade hysteri, vidskepelse och suggession spelat en avgörande roll. Detta var en anmärkningsvärd och vågad uppfattning vid denna tid.”

 

 oooOooo

 

Mer finns att läsa i Mats Lundins bok ”Kvinnor dog Män dömde”, om ”Tidens tro drabbar människan” som är Jan Stattins text på minnesstenen på Häxberget.

 

På  Häxmuséet i Sandslån finns namn på de som dödades på Häxberget.

 

  

 

 

Denna plats där många mötte döden. Berget där tre socknar möttes; Dals, Torsåkers och Ytterlännäs.

 

 

 

 

 

Foto och sammanställt av Lilian Vesterman.

 

 

Startsidan
Häxprocesserna